Emelie "MiniCuore" Karlsson's vardag i ord och bilder..

Jag kollade upp det där med att springa i drömmarna, via drömtydning. Det fanns lite olika:

- SPRINGA: Har du svårt att springa i din dröm, betyder det att ditt självförtroende minskat. Springer du mot något är det ett gott tecken, men springer du ifrån något väntar problem.

- Du springer, antingen att du är jagad eller springer till något: Om du springer men känner att det går för långsamt - som om du springer i "slow motion" - kan det handla om att du har svårt att leva upp till dina höga ambitioner, eller att du inte kommer ifrån en situation fort nog.

- Att inte kunna springa ordentligt:  Du har motstånd. Det kan vara ett reellt motstånd eller ett psykiskt motstånd, ett motstånd som du har inom dig av erfarenheter eller rädslor som gör att du inte tar dig fram i livet med den fart som du kanske skulle kunna. Alltså att omständigheter hindrar dig eller att du själv håller dig tillbaka. .


Intressant va...?

För några nätter sen drömde jag. Självklart var den negativ på sitt sätt, som vanligt

Den handlade om att jag var någonstans där som kallades för paradiset. Malin hade bjudit mig med på resan dit, som var Åsa's föräldrars hus. Området kändes som... En sagovärld, kan man säga. Åsa var i paradiset, men inte i huset där hennes föräldrar ägde utan en hemsk lya bredvid. Jag och Malin gick in, sedan var jag på en annan plats, som låg utanför lyan som låg några våningar upp.

Jag var på marken, och såg att jag var med i en lek. Man skulle springa genom en bana utan att dö. Det var några elaka människor, de var troligen nazister. De höll i baseballsträ, de skulle slå mig med den. Jag klarade mig undan, men sedan kom det två bruna aggressiva pitbullshundar som sprang mot mig. Jag visste att jag inte skulle klara mig undan dem, men jag försökte springa. De fick tag i mig och bet mina armar. Ena bet sönder min högerarm att en hel sträck snitt sprack upp och blödde. Köttet syntes till. Plötsligt var jag i ett lugnt område med grannhusen. Det var en tant med långt grått hår, som försökte hjälpa mig med mina skador som hundarna orsakade. Hon sa: Dina sår läker med tandkräm!

Tandkräm? Jag sa att det inte alls skulle gå så. Hon envisades och klämde in tandkräm i såren att huden satt ihop i 1 minut innan det öppnade sig. Jag fick säga att det inte alls fungerar, sedan svimmade jag. Den där dumma tanten försökte hjälpa mig. Sedan vaknade jag upp igen, hos nazisterna som kollade mig. De var plötsligt snälla. Såren var fortfarande öppna, men det blödde inte alls. Det var blodtorkat. Jag klev upp och tänkte att dessa måste syddas. Jag klev upp och försökte verkligen ta mig till någonstans, t.ex någon som kunde ta om köttiga såren. Sedan mötte jag Malin igen.

Där dog min dröm. Mina drömmar är... konstiga, som vanligt. Det ska alltid vara att ramla hårt från höjd (jag är höjdrädd), få sår sprucket, piercinghål blir plötsligt stort m.fl.

En sak vet jag. Varje gång jag drömmer om att jag springer, brukar det kännas SÅ svårt att springa i drömmarna. För det är som att springa i vatten.

När jag vaknade för ett tag sen, satt pappa vid datorn och sa att han hade fixat dit persienner till fönstret bakom datorn. Då antar jag att pappa/mamma har läst detta inlägg. ;) Schysta föräldrar som anpassar efter mig...

Haha. ;)

Nu börjar jag undra varför pappa la sin dator så här, MOT solen! Eller nästan. Solen skiner hårt på mig att min tröja blir hett och skärmen i datorn blir en aning mörkare. För att surfa på dagen måste man kisa. Fast jag kan ju använda min bärbardator men äh, pappas dator är stor och bekväm. :D

Jag har ingen aning om vad jag ska göra idag. Vi får se.

Eftersom jag har småtråkigt på bussen mot Östhammar, så testar jag blogga via mobilen. :) det är sjukt varmt i bussen att jag måste sitta i enbart linne, solen gör ju sitt också. På tal om sol, jag var nyss i Uppsala med bussen genom centrala Uppsala då såg jag en gubbe 45+ i en balkong med naken överkropp. Han satt där på sin solstol och solade, idag den 3 april. Lite wow, kan man säga. Solning halvnaket i centrala Uppsala. Fräscht, javisst... ;) Ungefär 50 minuter tills jag är i hemstaden. <3 Vi hörs!

Igår kväll var man hos Malin i HKA, inte svårt o hitta. Det tog enbart ett kvart att gå dit, och det var så fint därinne hos dem. Speciellt vardagsrummets vägg och lamporna inbyggda i golvet. :) Man stannade där tills vid halv fyra på morgon så var det dags att gå hem. Att gå hem på korta promenader kan vara sköna. Inatt var det så tyst att man hörde sina egna steg/andetag.

Strax ska man börja städa och diska tills allt är blänkande rent + välstädat, sedan senare ikväll ska man lämna över mina älskade kissemissar Spero + Flora till Joey + Mao. De kommer troligen att trivas hos dom, men fan jag kommer att sakna dom... <3

Nä nu måste jag städa, innan jag gör det för sent. :)

Jag låg och tittade på filmen Marley and Me, gissa om jag bölade och snorade stenhårt mot slutet! Jag avskyr sånt slut, men ändå älskar jag såna filmer som lyckas få mig att gråta floder. Just nu är mina ögon svullna bara för en film som inte händer på riktigt...

En känslig djurälskare här.

Jag kan se genom fönstret hur världen ljusnar till för fullt. Himlen tonar från rosa till ljusblått, ovanför en släckt gatulampa.

Det var för en timme sen jag insåg att det var ingen ide att gå och lägga mig, för jag fick veta att man skulle vara på Roxy och se på Die Welle med skolan vid 08.45. Så går det till när man har missat lite info när man har legat och varit sjuk i en vecka, det. Samtidigt är det ju bra, för då kan jag vända tillbaka på dygnet. ;)


Jag har annars pysslat lite med små detaljer i bloggen, mest inne i kommentarfältet och där har jag nästan lämnat en massa pussar till er. ;) Men annars ska jag nog bara ta det lugnt med frukosten och dylikt innan jag går ut i den nyfödda morgonen mot bussen...

Ha en mysig dag, sötnosar.