Emelie "MiniCuore" Karlsson's vardag i ord och bilder..

Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här - att skriva det här. Men jag gör det. 

En nära vän till mig är alldeles förstörd på grund av hennes gamla bästa vän tog självmord häromdan så ung. Jag kände henne aldrig. Jag visste bara vem hon var. Att se henne vara så förstörd, se och lyssna hur hennes ord ser ut och låter. Jag känner smärtan i henne och hon visar mig bilder. Allting det där gör mig tårögd. Alla andras berättelser av minnen får mig att rysa. Så att håret reser sig upp. Jag älskar berättelser, minnen som får mig att bli tårögd. Det är så vackert gjort av er alla på eran bloggar och även på bilddagboken. Jag har faktiskt ett hjärta också, jag har empati. Inte som påven-händelsen som jag berättade för nån vecka sen. Jag är bara inte en sådan som skiter i och blir less. Det är jag, och kan också vara en med ett hjärta.

Att någon begår självmord så ung, så vacker. Det är deras beslut. De önskar att de kunde rädda dem, men hur? De valde det. Alla sa samma sak till alla som dog, att änglarna tog tillbaka dem. Samma mening, samma ord för alla. Ingen tänker på det men det gör alla. Vi kan inget göra. Livet har sin gång och jag antar att livet är ungefär som en ros, som sakta vissnar och förlorar sina taggar. Står rosen utan vatten, vissnar den snabbt. Så var det nog för dem. För oss andra står våra rosor kvar med vatten i. För oss vissnar den sakta. Med tiden. Men jag vet att de kommer alltid att älska er, vad de än har gjort med sitt liv. De kommer alltid att bestå i era minnen. Ha deras leenden, deras skratt, deras lycka kvar hos er. I era minnen. Släpp dom aldrig. För de kommer alltid att veta det.


Livet har en väg. det är vi eller naturens gång som väljer när vägen tar slut. Ta vara på era vänner, familj, ögonblick och andetag. Varje dag. Förr eller senare läker era hjärtan till slut. Det är dom, som blivit änglar med sina vingar och läker era hjärtan med.


Med kärlek i hjärtat /E